Tiden står inte stilla, tyvärr.
Tunga ögonlock och en längtan efter lugn och ro.
Och en kyss, eller kanske till och med två.
Jag tror på en föreställning
Så kan man klä av sig alla klädesplagg och stå naken inför fruktade svar.
Låta murar falla, släppa in allt och släppa ut lite mer ändå.
Kvar blir tomma andetag och en lättnads suckar.
Men också en oro för hur det kunde vara och varför kapitlet i boken blev just ett kapitel.
Jag är ute och snurrar och möter de som blir han för en stund.
Men mötet med mig själv genom ögonblicken är alltid det möte som är mest komplicerat.
Där är jag genomskinlig, sårbar och farligt granskande.
Förstorande och förstörande.
Vill ni lyssna på något fint så har ni det här.
Vill säga allt du vill höra på något vis.
Och jag tar på mig alla dina tårar och är med dig överallt.
För vi är för varandra, alltid.
Stå på tå och titta över kanten.
Att ge sig hän, tappa kontrollen och andas i samma andetag.
Fint och äkta. Ömtåligt och lite för nära.
Snurra min värld igen, så som sist.
Framåt, bakåt?
Vart leder stegen?
Och fortfarande på jakt efter kramen som tröstar.
Mitt hjärta är nog inte gjort för dig.
Ovetande om vart jag står och vart jag är på väg.
Väntar på att någon ska säga precis vad jag ska göra.
Kommer du, du någon?
För jag tror att jag har slutat att lita på mig själv lite.
Stötta mig i mina beslut och tvinga mig att genomföra dem.
Stanna mig i mina ångestcirklar och tala om att det blir bra så här.
Förut var jag så säker, men i kväll är jag vacklande.
Vart ska jag? Vad vill jag?
Jag är rädd.
Kramar sökes.
Andas ut.
Faller rakt in i dig, på nytt, fast ändå inte.
Lagom.
Vad är det för fånigt ord egentligen?
Allt eller inget.
Bättre.
Kom ge mig kärlek och karuseller
Någon som sätter sig bakom mig, kramar mig länge och vilar läppar mot nacke.
Som kysser bort mina salta tårar och säger att jag är och att jag finns.
Någon som är så fantastiskt äkta och nära att jag kan säga varenda liten ihopknycklad tanke.
Som svarar med kloka ord utan klyschor eller tillrättavisningar, ord som bygger bo i mitt hjärta.
Kom till mig, du någon, som skriver fånigt söta lappar och lägger i min jackficka.
Som har gjort iordning smörgåsar och te när jag kommer hem sent en kväll.
Som jag kan vara precis så där fånig med som jag faktiskt är när jag är övertrött.
Någon som kallar mig hjärtat i varje mening och verkligen menar varenda stavelse också.
Som bokar in tivolibesök och fina konserter för att denna någon vet att jag gillar sånt där.
Ge mig någon som river ut tidningsartiklar för att han tror att jag skulle vilja läsa dem.
Någon som viskar att jag är finaste just i de sekunderna jag behöver höra det.
Som är just allt det där som man egentligen undrar är på riktigt.
Jag vet inte, men jag behöver stabilitet nu, flyger för mycket.
Du är en asfaltsblomma, vännen.
En kram som ger tårfyllda ögon.
Låt mig få sova i dina skrattgropar i natt.
Delar ut och samlar in igen, för ingen kan lova för mycket.
Helt plötsligt kände jag den bara så där, doften av, du.
Och den fanns så en stund och jag stod mitt där i, på tå, som frusen av is.
Berusades av minnen från dig och då.
Möten i din trappuppgång, att krypa ner bredvid och leende kyssar i din bil.
För så kysstes du, alltid med ett leende och det var vad jag behövde då.
Jag vet inte var doften kom ifrån, kanske var det just så det var, bara ett minne. Ett doftminne.
Men jag upplevde den och jag upplevde din närvaro lika stark som då.
Händer, blickar, hud, läppar, ord och dig framför mig.
Därför tänker jag sova i din tröja i natt, den jag lånade en av de första gångerna.
För så gör jag ibland, upplever igen och lever på lånade drömmar.
Jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här.
Skala av allting och vara bara jag nu.
Lägg undan det som lagts på hög på tunga samvetet och våga vara utan murar.
Ställ frågor och svara med en sårbar ärlighet, för ingen hör.
Bara jag och endast jag.
Den mest granskande varelsen.
Kiss me with your eyelashes tonight
Jag tog ett varmt tåg till Göteborg.
Kom fram till fina vänner och hemlagade superburgare.
Solsolsol och kärlek.
Konsertmys, Madonna var snygg.
Love.
En toppenhelg verkligen och solen var framme också!
Kunde inte bli bättre.
Puss
Säg mitt namn tusen gånger till är du fin.
Närkontakt
Tänk om man kunde leva i den där svartvita världen.
Det kanske kan verka som att jag inte har lyssnat på vad du har sagt till mig.
Men det är för att jag har varit så koncentrad på hur du har sagt det.
Hur dina ögon har sett ut, hur din hand rörde sig eller hur dina andetag kändes mot mina.
I always forget to forget you.
Ibland önskar jag att jag var en spännande och svår person.
En mörkhårig skönhet med svepande lugg och bruna, djupa ögon.
Med ett svårtolkat finurligt leende på läpparna och en cigg med röda läppavtryck.
En blick som är så där attraktivt onärvarande men så påtagligt närvarande där inne ändå.
En fåordig jagskitervälivaddutycker-utstrålning som drar till sig pojkar med lockigt hår och dikter i bakfickan.
Höga klackar och ett glas rött i ett ensamt hörn, avslappnade axlar och ögon i natthimlen.
En oigenomtränglig mur av självkänsla och ett torn av svårhet att förstå sig på.
Nonchalerande uppsyn men ett lockande, inbjudande skratt.
Hemlighetsfulla ögonkast mot allvarliga män i kostym och röda läppar igen.
Oskyldiga flörtar men romanser svarta som synden.
Säg hej till mitt alter ego - i egen hög person.
I dina andetag.
Men så fint.
Frukost på en röd bricka med vita prickar.
Jag som vanligtvis aldrig äter frukost.
Helt plötsligt älskar jag min frukoststund.
I dag blir det vila och lugn.
Puss
Ger bort små bitar av mig själv för enkelt.
Sover, vaknar, slumrar, vaknar, drömmer, vaknar.
Feberyrar och matthetsfrossar.
Var längesen jag var så här dålig.
Hela den här dagen har varit totalt upp och ner.
Men imorgon får jag tid att andas.
Suck.
Ska vi nattbada i ett hav av kyssar?
Bakom dina ögonlock bor en hel värld av sommarsol.
Feberönskningar och förkylningstårar
I dag är jag ynklig. Jag är sjuk och extremt trött. Hade tänkt ligga flera timmar för länge i min sköna säng, men måste åka in och jobba. Frustrerande. Sådana här dagar vill jag bara krypa upp i en soffa, gosa in mig i en filt med tusen koppar vaniljte och se på en sorglig film eller två. Bara för att få vältra mig i tårar och mitt vemod genom andras tragedier. Tyck synd om mig här ja. Och sen det där att man är ensam. När man är sjuk vill man inte vara det, alls. Då ska man få tröstande kramar i överflöd, sova i någons knä, tinningsmassage för att bota huvudvärken, fingrar genom hår och fina uppmuntrande ord. Men nej, jag är fortfarande lika ensam och jag ska fortfarande jobba. Skittråkigt inlägg jag vet, men idag är allt bara fel och fult.
När vi står där plötsligt, hand i hand under stjärnorna.
Frukostmysligheter och funderingsrysligheter.
Vi bygger ett slott av nyfikenheten och bor där tills verkligheten knackar på.
