Helt plötsligt kände jag den bara så där, doften av, du.
Och den fanns så en stund och jag stod mitt där i, på tå, som frusen av is.
Berusades av minnen från dig och då.
Möten i din trappuppgång, att krypa ner bredvid och leende kyssar i din bil.
För så kysstes du, alltid med ett leende och det var vad jag behövde då.

Jag vet inte var doften kom ifrån, kanske var det just så det var, bara ett minne. Ett doftminne.
Men jag upplevde den och jag upplevde din närvaro lika stark som då.
Händer, blickar, hud, läppar, ord och dig framför mig.
Därför tänker jag sova i din tröja i natt, den jag lånade en av de första gångerna.
För så gör jag ibland, upplever igen och lever på lånade drömmar.