Känner mig nostalgisk och skulle mest vilja
äta violgodis och läsa Sofies Värld.
Jag tror att jag läste den boken tre gånger i rad när jag var 12 år.

Tänk om i morgon var som i går och om det som var i går var som i dag.

Vi skulle kunna ta promenader under natthimlar och berätta hemligheter för varandra.

Vi skulle kunna ligga lite för länge under varma duntäcken och snusa i varandras nackar.

Vi skulle kunna glömma verkligheten och fly till en fin plats och ha picknick i gräset.

Vi skulle kunna låta bubblande skratt berusa våra ömtåliga hjärtan.

Vi skulle kunna lyssna på varandras favoritmusik och drunkna i ord om kärlek.

Vi skulle kunna åka på cykelutflykt och äta mjukglass med strössel på en parkbänk.

Vi skulle kunna utforska varandras händer och försvinna in i drömmar om ro.

Vi skulle kunna måla pekfingerhjärtan på varandras ryggar och pussa örsnibbar.

Vi skulle kunna allt det där om vi skulle kunna.

Jag har det oförskämt bra just nu.

Ni får en spellista ni söta.

Puss!

Inbillar mig att allting är förutbestämt.
Att det finns en plan för mig liksom för dig.
När jag tänker så där, känns det tryggt och varmt.
För då ser jag oss i en framtid som blommar.
Av lycklighetssnurrar och kärlekstokighet.
Av sanning och ömhet.
Av delade orosnätter och verklighet.
Då ser jag att det en gång kommer att blomma.
Även om jag tappar bort mig för mycket ibland.

Vid nackkyssar och frukostmys i morgonljus.

När du somnat lägger jag ett lätt finger på dina läppar.
Följer varje kontur och lockas av mjukheten.
Jag lägger en hårslinga som trillat ner i din panna tillrätta.
Småler åt dina tunga andetag och fylls av ett lugn som svämmar över i en gungande trygghet.
Jag kryper nära och landar i din famn som är så förknippad med det som är helhet.
Det finns ingen annanstans jag hellre vill vara, ingen annan plats som skänker mig sådan ro.
Jag plockar upp din hand och viskar in i din handflata,
”Du är överallt i mig. I varje ögonfrans, varje por och varje liten del av det som är jag.”
 Jag stänger din hand så att orden inte ska flyga iväg och försvinna ut i natten.

En dag full av hjärtan och fågelsång.
I alla fall om man får drömma lite, och det gör jag.
Fast mycket.

Vi möts i gatuhörnskyssar och trottoarregn. Dansar samma visa och vill allting lite för snabbt. Följer trevsamt med hem till en evighetsmorgon, lämnar en frågvis ton kvar att överleva efteråt.
Det är när vi är för nära som det blir för nära. Det är när vi lämnar kyssavtryck på axlar som det känns för stort.

När vi inte längre kan stå i samma rum utan att hjärtan stannar och andetag blir för fyrkantiga. Det är då jag måste rymma till en egen vrå för att hitta tillbaka till en början och en dåtid. För det är det enda jag kan och det är där jag är överallt och innanför.

För många blickar från dig skapar för långa meningar från mig. Kontroll och självbehärskning är en sagostund för vilsna själar och tomma gaderobsskåp. Fiktivt och hjälplöst suckande. Du är för verklig, det kommer att göra ont någon dag.

Vi vet inte riktigt om varandra ännu och vi kan bara vara det vi vill. Tiden står still för att jag sväljer alla minuter. Sparar på magkänslor och tårar under ögonlock. Kanske kan vi dansa in i varandra när ingen ser på. Kanske kan vi smälta in i mängder och andra. Men än så länge fastnar vi inte utan vi håller oss. Till gatuhörnskyssar och trottoarregn.

Tulpaner i alla färger. Passionsfrukt. Stora kaffekoppar. Semlor. Danslektioner med Yvonne. Sovmorgonmys. Längtan efter sneakersdagar. Grapefruktjuice. Fotoidéer. Läsa lite för länge in på natten. Vinkvällar. Fredagsfika. Nya tidningar. När pennan glöder. Berlockarmband. Kreativitetsflöde. Fnitter. Prickiga duntäcken. Fina bloggar. 

  

Glaset skallrar när hon slänger igen dörren efter sig.
Dramatik. Alltid ska hon vara så jävla dramatisk.
Helst hade hon velat skrika hur mycket hon avskyr honom när han inte är på riktigt.
Men hon pressade ihop läpparna och tvingade ner orden igen.
Där studsade de ivrigt mot väggarna av hennes bröstkorg.
Varje studs slet hennes självkänsla i bitar.

Hon stegar ilsket ut i skymningen,
det är precis i den stund innan gatubelsyningen slås på.
Salta tårar gör hennes syn suddig och för ett ögonblick tappar hon bort sig.
Hon vet inte om det är tidig morgon eller sen kväll.
Och hon avskyr att tappa kontrollen.
Hon avskyr att hon har så lätt för att släppa allt i hans närhet.
Att hon har förlorat sig själv i honom.

Hon vet inte vart hon ska men hon låtsas veta.
Ingen ska få se hur trasig hon är därinne.
Hur ont de studsande orden gör henne.
Ingen ska få se hur liten hon känner sig.
Hur ont det gör att egentligen veta.
Veta att han aldrig kommer att älska henne på samma sätt.
Dramatik. Precis därför behöver hon vara så jävla dramatisk.

© Emma Johansson