Tänker att det är lite sorgligt att det bara är jag som har nycklarna in till min lägenhet.

I dag är en sån där dag.
En dag då jag vill möta någon i dörren när jag kommer hem.
Någon som möter mig med kramar som luktar kärlek,
och ord som värmer hjärtan och tinar isiga tankar.
Jag vill mötas av tekoppar och öron som lyssnar till allt det konstiga jag funderar på.
Någon som bekräftar att jag finns och talar om för mig att jag är viktig.
Jag vill sjunka in i någons armar och begrava tårar i en stickad tröja.
Och jag vill bara finnas och lyssna på någons andetag som skapar trygghet.

I dag är en sån där dag.
Då jag vill.
Det där.

Att vänta på en tid,
att vänta ut en del av livet.
Nej, jag kan inte se en mening med det.
Jag är nog inte hon som väntar. 

Punkterade löften gör en liten tanke mindre.
Små tankar och små ord gör en liten flicka minst.

Kan hjärtat luras?

Jag har haft en vacker dag.
Mycket lugn och ro.
Precis som fina lördagar ska vara.
Nu ska jag fira kväll med muffins och citronte!

Puss!

Tiden går så otroligt fort och jag kommer nästan aldrig i kapp.
På lördag ska jag göra ett tappert försök och har inte bokat upp något särskilt.
Med mening.
Jag ska äta frukost i sängen, baka någonting fint och fotografera lite.
Sånt där jag tycker om och mår bra av.

Med iskalla fingrar slår jag hans nummer som sitter kvar i mitt huvud och kanske alltid kommer göra det också. Jag ringer fast jag egentligen vet att han har bytt nummer och jag tänker att om jag kommer fram till hans mobilsvar så ska jag prata in en timme av min tid. En tid som aldrig kommer att existera för honom, och den tanken känns oslagbar. Jag skulle berätta om allt det där jag tänker att jag bara kan berätta för honom. För vem av andra skulle förstå hur det känns att sitta på ett tåg och gå sönder lite i bröstet. Hur det är att låta tårarna komma fast man är mitt bland andra. De andra, de som ser men ändå inte ser, hur det sprängs, där innanför. Berätta hur det är att brista, för att man känner för mycket, för att man tar på sig för mycket av andras sinnesstämningar. För att det bor för mycket olika känslor i bröstet som inte kan samsas eller hitta balansen. Hur det är att faktiskt en gång för alla känna att man ska stanna kvar på det där varma trygghetståget och faktiskt fortsätta åka, bort, fram, till. Och jag vet att han skulle förstå hur jag menar när jag säger att jag vill ifrån tryggheten och det förväntade. När jag säger att jag vet att jag kan mer, borde göra annat och borde uppleva fler. Jag vet att det skulle vara så, men nu är det inte så och det finns inga inspelade mobilsvar. Bara text och tårar. Och ta mig inte för allvarligt för då blir jag det också.

Kan drunkna i kramar och sånger om brustna hjärtan.

Hon hänger på den sköraste av trådar,
tittar ner i de djupaste stup,
och envisas med att springa bort från trygghet.

Hon slutade med att vara stark,
slutade andas ovanför vattenytan.
Gav efter och gav upp.

Besvikelsen kryper in i varenda hörn.
Lägger sig som ett obehagligt tungt täcke.
Begraver alla andra känslor och andningen är kort.

Tala om vad du behöver,
vad du inte ser och vad du inte förstår.
Vad som gick fel i ditt ömtåliga liv och varför.

Hon är minst på jorden.
En av många men ensam som få.
En rädd liten flicka i en skadad kropp.


Men vad kan vi laga om du inte vill laga dig själv först?

Det finns en bild av hur det ska vara, en idé om hur det ska se ut.
En tavla skapad redan innan första penseldraget.
Utan ramen, utan formen.

Så har Marie lagt ut de finaste videos jag har sett på sin blogg.
Man blir alldeles varm.
Åh!

Vaknade tidigt och pysslar omkring med det mesta denna morgon.
Som att mumsa pannkakor, duscha länge och förbereda mina koreografier.
Morgonmys är nog det trevligaste myset.
Jag menar, hur bra låter inte de här orden:
Morgonkaffe, Morgonsol, Morgontrött, Morgonkyss, Morgonkärlek.

Kanske ska vi bara låta tiden gå ett tag.
Inte tvinga oss på en evighet.
Jag vill inte springa.
Jag är inte bra på det.

Tiden.
Just nu behöver jag den.
Stanna.

Jag hittar inte orden,
ni får en spellista istället.
Med ett himlafint namn.

Ska vi ligga kvar i sängen en timme till?

1. 2. 3. 4.  5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12.
Det finns så otroligt många duktiga människor där ute i vida världen,
jag önskar att varenda en av dem var min bästa vän.
Här är några av de senaste favoriterna på flickr.

Vad händer med en kärlek om man bygger den på ett avstånd?
Hur ska den näras utan lugnande smekningar på ryggar,
utan kyssar på ögonlock och fingrar som skriver namn på hud?
Hur ska den överleva utan tröstande kramar,
utan kyssar som avbryter meningar och blickar som skrattar?

Vad händer med en romans om vägen mellan de älskande är för lång?
Hur ska den klara sig utan möjligheter att dyka upp mitt i natten,
utan andetag i nacken och utan läppar som möts?
Hur är det möjligt för en kärlek att vara stark utan närhet,
utan läppars som möts och utan delade söndagmornar?


Jag är osäker på svaren.
Finns det svar?

Prestation. Krav. Måsten.
Alla från mig själv.
Jag vet.
Jag måste sluta slå på mig.
Det drabbar allt det andra som ska göra mig gott.