Livet är en snurrig bergodalbana. Det har jag konstaterat. Fast bergodalbanor finner man o andra sidan undehållande att åka, livets upp och ner svängar däremot är inte alls lika roliga att delta i alla gånger. Just nu kan inte min bana välja vilken väg den ska tag. Den ändrar sig om vart annat och ändrar färdriktning, detta gör mig yr och alldeles vimsig. När ska jag få åka det stillsamma parisehjulet?

Min vecka består av jobb,jobb och åter jobb.

Jag vet inte om jag är så bra på det där egentligen....göra människor nöjda och så.
Man möter människor, personer som betyder mycket i ens liv och berör dem på olika sätt, man lämnar intryck och sätter fotspår i andras tankar och tycken. Ska man välja sina ord väl eller bara låta det komma som det kommer? Ska man undvika eller släppa loss?
Varje individ är speciell, det är det som gör livets spelbräde så svårt, om alla spelpjäser är olika, hur ska vi då kunna samsas om vilket spel vi ska spela?