Glaset skallrar när hon slänger igen dörren efter sig.
Dramatik. Alltid ska hon vara så jävla dramatisk.
Helst hade hon velat skrika hur mycket hon avskyr honom när han inte är på riktigt.
Men hon pressade ihop läpparna och tvingade ner orden igen.
Där studsade de ivrigt mot väggarna av hennes bröstkorg.
Varje studs slet hennes självkänsla i bitar.

Hon stegar ilsket ut i skymningen,
det är precis i den stund innan gatubelsyningen slås på.
Salta tårar gör hennes syn suddig och för ett ögonblick tappar hon bort sig.
Hon vet inte om det är tidig morgon eller sen kväll.
Och hon avskyr att tappa kontrollen.
Hon avskyr att hon har så lätt för att släppa allt i hans närhet.
Att hon har förlorat sig själv i honom.

Hon vet inte vart hon ska men hon låtsas veta.
Ingen ska få se hur trasig hon är därinne.
Hur ont de studsande orden gör henne.
Ingen ska få se hur liten hon känner sig.
Hur ont det gör att egentligen veta.
Veta att han aldrig kommer att älska henne på samma sätt.
Dramatik. Precis därför behöver hon vara så jävla dramatisk.

© Emma Johansson