På något sätt är vi ändå alltid nära varandra.

Inbillar mig att allting är förutbestämt.
Att det finns en plan för mig liksom för dig.
När jag tänker så där, känns det tryggt och varmt.
För då ser jag oss i en framtid som blommar.
Av lycklighetssnurrar och kärlekstokighet.
Av sanning och ömhet.
Av delade orosnätter och verklighet.
Då ser jag att det en gång kommer att blomma.
Även om jag tappar bort mig för mycket ibland.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0