Hon hänger på den sköraste av trådar,
tittar ner i de djupaste stup,
och envisas med att springa bort från trygghet.

Hon slutade med att vara stark,
slutade andas ovanför vattenytan.
Gav efter och gav upp.

Besvikelsen kryper in i varenda hörn.
Lägger sig som ett obehagligt tungt täcke.
Begraver alla andra känslor och andningen är kort.

Tala om vad du behöver,
vad du inte ser och vad du inte förstår.
Vad som gick fel i ditt ömtåliga liv och varför.

Hon är minst på jorden.
En av många men ensam som få.
En rädd liten flicka i en skadad kropp.


Men vad kan vi laga om du inte vill laga dig själv först?