Med iskalla fingrar slår jag hans nummer som sitter kvar i mitt huvud och kanske alltid kommer göra det också. Jag ringer fast jag egentligen vet att han har bytt nummer och jag tänker att om jag kommer fram till hans mobilsvar så ska jag prata in en timme av min tid. En tid som aldrig kommer att existera för honom, och den tanken känns oslagbar. Jag skulle berätta om allt det där jag tänker att jag bara kan berätta för honom. För vem av andra skulle förstå hur det känns att sitta på ett tåg och gå sönder lite i bröstet. Hur det är att låta tårarna komma fast man är mitt bland andra. De andra, de som ser men ändå inte ser, hur det sprängs, där innanför. Berätta hur det är att brista, för att man känner för mycket, för att man tar på sig för mycket av andras sinnesstämningar. För att det bor för mycket olika känslor i bröstet som inte kan samsas eller hitta balansen. Hur det är att faktiskt en gång för alla känna att man ska stanna kvar på det där varma trygghetståget och faktiskt fortsätta åka, bort, fram, till. Och jag vet att han skulle förstå hur jag menar när jag säger att jag vill ifrån tryggheten och det förväntade. När jag säger att jag vet att jag kan mer, borde göra annat och borde uppleva fler. Jag vet att det skulle vara så, men nu är det inte så och det finns inga inspelade mobilsvar. Bara text och tårar. Och ta mig inte för allvarligt för då blir jag det också.