Läppar alldeles fnasiga av oroligheter och gråt.
Hår alldeles trassligt av den sömnlösa natten.
Orden låg på tungspetsen men förevigades osagda.
Där skulle de bo och göra allt annat stumt.
Han kom till henne den morgonen,
fastän hon bestämt sig för att inte släppa taget.
Han knackade på istunn hud och hon gav efter.
Bet lite hårdare på de fnasiga orosläpparna,
kände en salttyngd tår fly från sanningen.
Tappa andan och fånga den igen.
Tappa andan och tappa den igen.
Hon tänkte på en inburad fågel,
och lät honom kyssa hennes ömtålighet på nytt.