Hon hoppar upp på stenmuren. Går balansgång på de ojämna stenarna.
Han håller hennes utsträckta hand och tänker på hur barnsligt söt hon är när hennes kinder blir röda av inlevelse och vinterfrost. Äppelkinder.

Vi kan klara allt. Du vet det va? Säger hon, samtidigt som hon gör en skrattande lyckosnurr där uppe.
Ja, det vet jag. Svarar han.
Fast han egentligen vet att det de har är för skört. För ömtåligt.
Han visste det från början. Glas, dömt att krossas.

Det är därför han inte vågar titta på henne för länge varje gång de ses. 
Blundar när de kysser varandra, sänker blicken varje gång hon söker hans. 

Glas och kristall. I bitar.

När han kommer hem kastar han sju vinglas på köksgolvet. Han går barfota över krosset och låter smärtan läka det som känns så förkrossande där inne. 


© Emma Johansson