Vissa kvällar är jag helt ur balans.
Jag är alltid bra och på topp på jobbet.
Men när jag till slut kommer hem efter diverse aktiviteter så dalar min energi.
Jag fallar ihop i en liten hög och vill bara stanna där ett tag.
Orkar inte ta tag i det jag måste göra, orkar inte göra det jag vill ha gjort.
Det är lite för mycket påtryckningar från så väldigt många olika håll just nu.
Känner mig som en tom plastpåse som vinden fattar tag i, ni vet.
Precis när jag gjort en virvelvind i luften och ska landa mjukt på marken så lyfts jag upp igen, då åt ett helt annat håll.
Jag får och jag kan inte stanna.
Upp, upp och runt, runt.

Kanske är det på både gott och ont att det är mycket precis nu.
Det är en fördel att kunna gräva ner sig i jobb och gömma sig för alla de känslostormar som finns där någonstans.
Det är en fördel att vara bra på att lägga undan och skjuta bort.
Det är en fördel att skydda sig bakom muren av måsten och krav.
Jag blir allt starkare och hårdhudad.
Ja, jag vill i alla fall tro att det är så.
Stoltheten talar rakt igenom.



Längtar efter rosiga kinder och pussar i en leende mungipa.