Det är svårt att andas.
Trycket över bröstet blir tyngre av alla de obesvarade frågor som finns.
Drömmer konstiga drömmar, vaknar svettig och med gråten i halsen.
Kan inte se svaren och jag känner mig missförstådd.
Vad gör man när världen rasar?
Jo man lutar sig mot alla fina vänner.
Vänner som så gärna vill hjälpa till att bygga upp det som rasat igen.
Tack för att ni finns, det betyder allt.