Hon trodde inte på kärlek vid ett första ögonkast.
Inte på att outforskat ge sig hän.

Trots det hoppade hennes hjärta hage när hon såg honom där en första gång.
Ändå fylldes hennes mage av lyckoexplosioner när hon hörde hans röst.
Hon ville skriva alla ord i en fånig kärlekssång,
och det kändes liksom lite extra fint i hennes bröst.
Han var allt och lite till, en värld av ren magi.
Och hon lät sig själv att falla, in i en påriktigtfantasi.

Det är på riktigt.

Jag har fjärilar i magen,
skratt i bröstet,
och vår i hjärtat!

I morgon är det fredag och det kommer att bli så fint.
Kalasfint!

Puss på er!

Hans tankar flög till fel saker.
Hennes mjuka hud precis under naveln.
Hennes bubblande skratt som gjorde honom sårbar.

Hon gjorde honom ofokuserad och obalanserad.
Det var därför han sa att han var upptagen när hon ringde.
Att han hade huvudvärk när de skulle ses.
Det var tydligt att hon blev besviken,
fastän hon försökte dölja det bakom förvirrande bubbelskratt.

Hans tankar flög återigen till fel saker.
Hennes kittlande hår som alltid doftade jordgubb.
Hennes ögon som såg för mycket av honom.

Det var därför han var tvungen att formulera meningar om ett avslut.
Hitta stunden för att dra sig ur. 
Han hade inte tid för ett kärleksdrama.
Han hade inte tid för den tiden.

Han gick ut och sprang mitt i natten, tills andetagen tog slut.
Då lade han sig ner på kall asfalt och kände allting på samma gång.
Hon var så perfekt på en alldeles operfekt tid.
Och han gjorde alltid rätt saker så förbannat fel.

Han pratade om kärlek.
Och hon lyssnade med hela hjärtat.

Ni får lite fina låtar.

Hon kände gruset under de tunna vita tygskorna,
precis lika påtagligt som hon kände stenen i hjärtat.
Hon väntade på honom.
Han som aldrig väntade på henne.
Det var en kväll i maj och tiden gick för fort.

Hon visste vad han skulle säga när han kom.
Därför var hon förberedd.
Hon hade virat in sina känslor i taggtråd.
Paketerat sina tårar i låsta skåp.
Att vara liten var inget alternativ.

Hon sparkade tafatt i gruset,
tjuvlyssnade på ett gammalt par som gick förbi.
Det stack till i henne när hon påmindes om det oundvikliga.
Vägskälet.
Hon letade efter en mening i minnesregistret.
Men ingenting sa henne att det fanns någon.

När han kom krockade förnuft med förvirring,
och hon hörde sig själv säga det som skulle förbli osagt.
Där var hon,
liten igen. 
I armarna på en pojke som aldrig skulle bli man.



  
© Emma Johansson

Jag är en reflekterande person.
Jag jobbar på att lämna istället för att stanna, och jag blir bättre, det blir jag.
Medvetenhet är det första steget till förändring.
Men. 
När jag tittar tillbaka på den gånga hösten får jag lite konstiga känslor i bröstet.
Hur gjorde jag?
Hur fick jag ihop mina dagar?

--------

När jag får tänka lite till så tror jag att det hänger ihop med min andra sida.
Perfektionisten.
 Hon som inte gör någonting halvhjärtat och utan engagemang.
Hon som kopplar ihop person med prestation.
Den reflekterande perfektionisten.
Ja, där har ni det allihop.
Svagheter.

--------

Men någonstans mitt bland medvetna svagheter,
hittade jag drivet och ingen kunde stoppa mig.

--------

Och det är nog ganska så enkelt ändå.
Finns det en målmedvetenhet därinne,
då klarar man allt.
Det finns liksom inga andra vägar.
Allting blir klart och tydligt.

--------

Nu kom ni ganska nära mitt hjärta.
Ni är välkomna.

Jag har hittat fokus och mår så gott.
På fredag åker jag till Stockholm med mina vackra vänner.
Det kommer att bli magisk bra!

Tunna lakan över frusen hud.
Månljus över rum och läppar.
Hon lämnade fönstret öppet,
för att höra morgonfågelsången.
Medvetenhet.
Det finns en vilja om att bli påmind,
men också en ångest för en flykt.
Spruckna suckar ut i ett mörker.
Tysta tårar från stängda ögon.
Det hör ihop med den tiden.
Morgonfågelsången.

Solen är vacker, ville mest bara säga det!

Oroliga tankar bor bäst där de gör som ondast.

-----

Hur överlever man när man saknar någon med varje liten del av kroppen?

-----

Och vem sa egentligen att speglar visar sanningar?
Det är utsidan som speglas, inte orden som studsar där inne.

-----

Hans kramar är att komma hem.

-----

Hon visste precis vad hon behövde säga till honom, men orden fastnade någonstans på vägen och hon frågade om han ville sova över istället.

-----

Vårvindar i hennes hår och det var som att få en kallsup.
Hon skulle vara ensam, ännu en vår.

-----

Allting är som det ska vara.
Och inte vara.
På samma gång.

Jag hänger upp pappersslott på osynliga linor.
Det fasansfulla fantastiska försvinner likt imma på fönsterrutan.
Bakom dörrar göms inte längre några sanningar,
de är lika blottade som jag.
Fången i min egna förvirringsbur.
Spärrad av egenskapade längtansgastar.
Och det gör lika ont varje gång jag inser,
att du springer snabbare ifrån kollisionen än mig.

För att jag är en sådan där som gillar halskyssar och morgonskratt.
 

Jag ska till London på fredag.

Jag har massa roligt jobb framför mig denna vår.

Jag ska klippa mig i en fin frisyr.

Jag har en härlig familj där jag verkligen kan vara emma.

Jag har en rosa alldeles mjuk trasmatta i hallen.

Jag var på en urbra fest i helgen som innehöll lösmustacher och rödvin.

Jag har världens bästa kollega och vän.

Jag har påskliljor på mitt soffbord.

Jag har nya fina strumpbyxor med hjärtan på.

Jag ska till Stockholm i april med de vackraste av vänner.

Jag dansar mer och jag älskar det.

Jag har en lillebror som är nykär och som frågar mig om råd.

Jag får så mycket fina sms nu för tiden.

Jag är kär i våren.

Jag har läst världens finaste bok och det tycker jag att ni också ska göra.
Bara titeln får mig att rysa,
Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?
Den är skriven av norska Björn Sortland och översatt av Gunnar Ardelius.
Jag läste ut den på en kväll, den var annorlunda och mycket vacker.



"-Dina bilder är fina, säger han. De ser ut som... bilder jag känner igen från drömmar.
- Mmm, säger målaren och ser på honom.
Han känner sig som en idiot. Allt man säger till en konstnär är väl fel.
- Är du tillsammans med någon då? frågar konstnären.
Han skakar på huvudet.
- Målar du mer vanliga porträtt också? frågar han för att undvika konstnärens blick, han ser ut i luften, törs inte se på blodfläcken på T-shirten heller.
- Du har ett så ungt ansikte att det inte är någon vits att måla av det, säger konstnären."



"Han har tänkt att han ska bjuda, han hoppas att hon tar en stor latte eller en enorm kopp exotisk te, något som kostar. Men Ingrid vill bara ha en espresso. Han tar samma sak. De betalar var för sig. De sätter sig på pallarna vid fönstret.
- Men jag tänkte att kanske...
- Ja, jag hade...
De pratar i mun på varandra. Han tänker att det kan vara ett bra tecken eller ett dåligt tecken.
Hon har i alla fall hållit avtalet. Han tänker att det är helt otroligt att hon kom.
Han försöker dölja hur glad han är, men vet inte om hans kropp klarar av det, han hör att han pratar med lite högre röst än vanligt."

Det handlar om att veta, att man gör någon lycklig.
Med sin blotta existens.