Hon kände gruset under de tunna vita tygskorna,
precis lika påtagligt som hon kände stenen i hjärtat.
Hon väntade på honom.
Han som aldrig väntade på henne.
Det var en kväll i maj och tiden gick för fort.

Hon visste vad han skulle säga när han kom.
Därför var hon förberedd.
Hon hade virat in sina känslor i taggtråd.
Paketerat sina tårar i låsta skåp.
Att vara liten var inget alternativ.

Hon sparkade tafatt i gruset,
tjuvlyssnade på ett gammalt par som gick förbi.
Det stack till i henne när hon påmindes om det oundvikliga.
Vägskälet.
Hon letade efter en mening i minnesregistret.
Men ingenting sa henne att det fanns någon.

När han kom krockade förnuft med förvirring,
och hon hörde sig själv säga det som skulle förbli osagt.
Där var hon,
liten igen. 
I armarna på en pojke som aldrig skulle bli man.



  
© Emma Johansson