Hon lät fingrarna försiktigt röra vid hans nyckelben.
Hon ville kyssa honom precis där hennes fingrar spelade
men var rädd att de lättaste kyssarna skulle väcka honom.
Lakanen var så frasiga att de påminde om maräng.
Utanför vindsfönstret såg hon tydligt stjärnorna
och månen gav rummet ett ömtåligt sken.
Han sov och hon var klarvaken.
Kontraster och olikheter tog sig ännu ett uttryck.
De var för lika olika unika.
Alltid för nära för långt bort.