Kastar bort tankar jag inte har tid att tänka.
Väljer bort att längta till och inte minst från.
Sorterar känslor och stoppar undan ögonblick i små vrår.
Bygger upp och bygger in den genomskinliga naiviteten.

För jag blir aldrig så liten som när jag skalar av mina lager.
Jag blir aldrig så förvirrad som när andetag möter hud.
Prestationsångest i kollison med kontrollbehov.

Och allt jag vet just då,
är allt jag inte vet just nu.