Det finns en längtan som möblerar om i mitt bröst,
och tar sig uttryck i långa blyertsmeningar överallt.
En saknad som väcker mig klockanmittinatten
och en hålighet som jag fyller med kortsiktighet.
För du har satt spår i mitt rum för kärlek,
sagt ord som satt sig fast under mina ögonlock.
Jag kan inte sudda bort det du en gång skrivit på min hud,
och jag kan inte stänga av en viss magnetism till dig.
Jag skulle kunna skriva tusen ord och sen tusen till.
Men.
Vad gör det för skillnad?
Egentligen.