Taggtrådshjärta.
´
Sparkar på orden och handlingarna som gör ont.
Förbannar mig själv för att jag sitter och letar fram gamla kapitel från då.
Inget har berört mig fram tills nu.
Nu när andra känslor vill befinna sig i hela min kropp.
När fina fjärilar vill bo i min mage och karuseller vill snurra i mitt hjärta.
Då kryper det förflutna tillbaka och gnager långsamt därinne.
Påminner mig om hur ont det också kan göra,
hur överrumplad man kan bli och hur ensam ändå måste vara stark till slut.
Det är smärtsamt att läsa i de avverkade kapitlerna. Det är väl bäst att inte fly från sina känslor men samtidigt tror jag att det bara blir skummläsning av de tidigare kapitlerna. Man glömmer vissa delar som var extra tunga att komma genom med en person. Du skriver fint du!
Ja det är alltid smärtsamt, men kanske också stärkande någon gång, jag hoppas iaf det. Det borde vända till det snart.
Tack för din söta kommentar!
