Jag läser så mycket fint om kärlek,
men när jag kommer till min egen historia har jag glömt hur man gör.
Jag tappar bort mitt språk, vill bara existera i en skugga och se på.
Se utan att synas, höra utan att höras.
Jag letar överallt men kan inte hitta varifrån just den känslan kommer.
Känslan av att inte veta mitt nästa steg.
Och jag är rädd att jag stöter bort min kärlekshistoria.
 Innan de första meningarna komponerats med gemensam penna.