Just ikväll kom alla känslor tillbaka till mig.
De som jag stoppat undan ett tag i någon vrå långt där inne.
De som jag gömt så väl, för att jag inte har velat hitta dem.
Jag har lindat och lindat och lindat.
Det ska bli bra, det blir bra, det är bra.
Ilskan växte sig stor och blev till slut tårar på kinden, halsen och i håret.
Flod av stilla tårar och ett helt hav av tomhet.
I tankarna vrålar jag ut allt som sitter fast och kräks upp allt det onda i magen.
Försvinn för fan. Du och det du har gjort.
Men det är klart, du hör inte ett inbillat skrik eller ser mig osynligt springa uppför din trappa.
Att vara arg och slåss mot huggen i hjärtat.
Att känna ilska och kvävas av sin egna tankar om ensamhet.
Det går inte.
Det är bara att ge efter.
Ta slagen och sparkarna.
Du blir starkare sen.