Det känns precis som att jag skulle kunna vara uppe hela natten.
Sitta här och pyssla, och lyssna, på regnet som smattrar mot fönsterrutan.
Jag borde vara helt slut men går på högsta växeln och har svårt att stanna.
Pressa, pusha, prestera och vinn.
Mer, mer och ännu mer.
Livet springer iväg med mig eller är det jag som springer förbi livet?
Otäck tanke det där, men jag har tiden, lusten och orken.
Nu, inte sen.
Skulle inte hinna med något annat, eller jag inbillar mig det i alla fall.
Kanske skjuter jag bort möjligheter och alternativ genom totalfokuset?
Skärmar av och stänger in.
Någon knackar på skalet men jag hör inte, för jag hör endast min egen viljas röst.
Och den är stark.
Nu, inte sen.




Så tar vi en liten fin bild på det,
bara för att det är magiskt att slänga cyklar på marken för att möta kyssar.