Saknar känslan av att någon väntar på mig, bara mig.
Jag har hamnat någonstans där jag inte vill vara.
Ett ställe där jag ifrågasätter mig själv och det som är jag.
En plats där spegeln tapetserar varje vägg.
Ser med granskande ögon och ogillar det mesta.
Försöker att se på allt utifrån och uppleva mig från andras ögon.
Ser de vad jag tänker, syns det utanpå hur jag känner mig ibland?
Nej vänner, det handlar inte om hur jag ser ut, det handlar om något mer.
Bedömer handlingar och beslut, kritiserar beteenden och genomföranden.
Orsakade jag möjligtvis min egen smärta?
Förstår ni alls vad jag menar?
Kommentarer
Trackback