Jag hör de ibland, de där meningarna han sa till mig.
De som fick det att fyrverkeria i magen och kittla i hjärtat.
Fraser som etsat sig fast i minnet och som sitter där klibbigt men mjukt.
Jag tror inte på att det bara var ord utan mening.
Nej, jag tror inte på det alls.
För någonstans därinne bakom den isiga fasaden såg jag en uppriktig sanning.
Gnistan i ögonen när han la orden i mina händer och jag formade en framtid av dem.
Det nervösa uttrycket när vi kom för nära det enkla och nakna.
Den där obekväma, påriktigtfrågan.
Vem är jag med dig?