När vissa minnen knackar på dörren kan jag inte låta bli att öppna för de.
De omfamnar mig, kryper in i mig och blir till slut salta tårar på kind.
En februarinatt.
Så kall en natt i februari kan vara fast ändå så skvallrandes om våren. 
Det var den natt då han tog min hand och jag var där men inte där.
Den natt då jag ståendes på ett trappsteg för att nå upp till hans ansikte fick en idé om livet.
Den natt då han virade en lock av mitt hår runt sitt finger.
 och sa ord som hällde sockerdricka i min mage.
Natten då jag satt lite för länge på trappan för att lyssna på hans fotsteg som sedan länge försvunnit.
Då jag föll för hans leende ögon och finurliga sätt,
fastnade för hans ärlighet och på det vis han sa mitt namn. 
Då jag fastnade i något jag inte borde ha fastnat i för jag sitter fortfarande fast trots läketid.
Det var då, precis då, det som fick ett trassligt slut fick sin allra första fina början.
På en trappa, en kall men varm natt i februari.

Ett, tu, tre...