Funderar på alla människors olika öden och vad vi väljer att göra med dem. Står det skrivet i sten precis hur det ska bli för oss eller kan vi forma våra egna öden? Till viss del givetvis, men vad kan avgöra vem som råkar ut för sorgens grepp? De klor som griper fast och håller en människa kvar i den förbannade smärtan. Vad är det som gör att vissa faller bort, och vad är det som bestämmer vem av oss alla likasinnade som far illa. Att hamna i sorg och inte lyckas kravla sig uppåt. Att befinna sig mitt i och att som betraktare se det på avstånd. Vad gör mest ont? 
En människas väg är oförutsägbar, allt kan hända och allt kan inte hända. Varför råkar vissa ut för ett rent helvete och fastnar i det? Är det verkligen så att det finns en mening med allt det hemska? Död, sjukdom och olycka.
 
Tankarna snurrar i mig efter att ha stannat till vid en man som ramlat.
Berusad. Ensam. Sorglig.
Det gjorde så ont att se en så sargad människa be om ursäkt för sin egen existens och för sin egen olycka.  "Ta er inte tiden till detta, ni är så fina flickor, jag är bara en ensam gammal gubbe, inget att bry sig om."  Orden smärtade och det enda jag kunde se framför mig var någons morfar, någons pappa, någons son och någons bror.
Förklaringar och förkastningar. Sorg, sorg och sorg.
Mitt hjärta värker nu i efterhand när jag tänker på hans uppgivna blick och försök till att forma ett tröstande leende.
En ensam människa, utanför.

Återigen, vad är det som avgör våra öden?
Vi är bara små människor.
Och världen är ofantlig.