Du faller och jag ser på.
För ord som kommer från ett hjärta nuddar inte en sten.
Sorgligt ögonblick som kom för längesen bekräftades i naivitetens vågor.
Att inte inse vad som skadar och vad som läker, skadar redan där.
Krocken mellan gott och ont ser du inte, hör du inte, känner du inte.
Du är liksom själva krocken.


Och ja, det gör ont, för du är jag och jag är du trots en evighet.
Och besvikelsen över att du valt vägar är i samma storlek som rädslan för de där vägarna.
Men min känslor har sedan länge slutat röra dina känslor och kontakten är bruten.
Jag känner dig inte som jag kände dig förut,
det är inte du som är du.
Den där vill jag inte känna.