Sakta smyger verkligheten in under mitt skinn.
Samtidigt som jag får svårt att andas lyfts också någonting från mitt bröst.
Jag fryser samtidigt som svettpärlor bildas på min panna.
Jag är hungrig samtidigt som jag känner mig så mätt att jag mår illa.
Det hänger inte ihop och det klingar illa men det är så det känns. Både och.
Finns det något mer frustrerande? Både och...

Okej, men Emma. Härifrån och framåt nu, så är det bara.

Jag är stark när jag utmanas, och det här är sannerligen en utmaning.
 
Härifrån och framåt.

I nästa inlägg ska jag vara positiv, det är iaf en bit på vägen.