Du förtjänar det inte, det finns det ingen som gör. Vissa kan tycka att dina handlingar gjort dig förtjänt av det du nu får uppleva. Den oro och den ångest du känner. Men så är det inte. Det gör ont i mig när jag ser dig våndas, även om du döljer det bra kan jag se igenom dig. Jag ser igenom det tuffa och hårda, du är mjuk som bomull därinne. Du är ärlig, alldeles för ärlig, jag klarar inte av det. Hade jag mått bättre av en förfinad version av dig? Jag vet inte, ärligheten slog mig i alla fall hårt den här gången, jag blev överrumplad av den. Visste att den lurade bakom hörnet men förväntade mig den ändå inte. Jag blev slagen. Ja så känns det, blåslagen. Föll till marken och allting vände. Det ironiska var att vädret var så fint och jag var lycklig, men så kom en vind av dig. Inte för att du är en person jag inte vill vara nära, utan för att du är just det. En människa som jag nu hade önskat hade stått mig närmare under den tiden du som mest behövde det. Vart var vi alla? Tänkte du på oss? Jag kan inte lova att jag tänkte på dig och det gör så ont. Vetskapen om att jag kunde gjort mer för dig. Eller? Hade du lyssnat?
Jag kan inte förstå hur du kunde låta det gå så långt, jag önskar att du någon gång berättar för mig. Vad var det som gick sönder för dig? Du är inte borta från mig men du har varit det en tid, det var nog ett medvetet val, jag valde helt enkelt bort ett bekymmer och lät det inte påverka mig. Förlåt. Vi kan bara vända nu, jag kan inte se ännu ett misstag. Och denna gången ska jag finnas för dig, jag ska hjälpa dig, om du vill förstås. Varenda minut är ett ögonblick att förändra allting, och den minuten är här nu.