Jag hänger upp pappersslott på osynliga linor.
Det fasansfulla fantastiska försvinner likt imma på fönsterrutan.
Bakom dörrar göms inte längre några sanningar,
de är lika blottade som jag.
Fången i min egna förvirringsbur.
Spärrad av egenskapade längtansgastar.
Och det gör lika ont varje gång jag inser,
att du springer snabbare ifrån kollisionen än mig.